1997 startade Stockholms brandförsvar projekt Q8.Tillsammans med sju andra kvinnor utbildades Mona Hjortzberg med målsättningen att man skulle få in fler kvinnor i brandmannayrket. Idag är hon en av två kvinnor som jobbar som brandmän på Huddinge Brandstation.
Trots att det då var ytterst få kvinnor som jobbade som brandmän så förvånades inte Monas familj och vänner över att hon skulle bli brandman. Detta eftersom att hon ”var en sån typ av person”. Den enda som opponerade sig var hennes farmor som tyckte att yrket var för farligt. Idag är det snart 14 år sedan hon först började jobba som brandman, på Södertörns brandförsvarsförbund. Mona upplever att inställningen är positiv vad gäller kvinnor på både Södertörn- och Huddinge brandstation, där hon jobbar idag.
- Attityden som har funnits förut har förändrats till det bättre, men det kan också bero på att vi har varit här i 14 år och de som kommer in nu av tjejerna inte behöver ta det som vi gjorde för 14 år sedan.
Hon medger därtill att det inte alltid har varit lätt. Mona kom till Huddinge brandstation 2006 där ett flertal andra kvinnor redan jobbade, men när hon sedan bytte till Södertörn brandstation kändes det lite ensamt eftersom att hon då var ensam kvinna. Hon tror att de funderingar som finns ofta har att göra med okunskap hos de som aldrig har jobbat med tjejer förut.
- Vissa individer har jag fått föra en diskussion med. De har funderingar och sen när man har jobbat med dem så är det inga problem.
De problem som enligt henne existerar idag har främst att gör med praktiska faktorer såsom material och omklädningsrum. Det är ofta svårt att få tag i kläder i mindre storlekar och mycket av materialet som användas är tungt och otympligt. Hon menar att det finns massor av material som man skulle kunna förbättra, men att det är en kostnadsfråga. Hon tycker att man med hjälp av arbetsgivaren borde se till så att tillverkarna blir medvetna om problemet och jobbar fram fler alternativ. Att män och kvinnor har separat bastu och omklädningsrum är enligt Mona mindre roligt då man enligt henne missar den sociala delen med alla.
- Efter ett larm så kanske man sitter i bastun och pratar om det som har hänt. Jag kan också sakna snacket i omklädningsrummet efter att man har spelat en fotbollsmatch. Det finns det flera lösningar, gemensam bastu eller öppet tak mellan omklädningsrummen.
En av anledningarna till att det idag finns så få kvinnor som jobbar som brandmän är att kravgränser vid intagning till utbildningar och vid rekrytering inte har varit relevanta till arbetet och att dessa i dagsläget ligger på två olika nivåer. En nivå för intag till SMO (Skydd mot olyckor) och en för nyrekrytering för räddningstjänsterna. Om det ska förbli på samma sätt måste MSB (Myndigheten för skydd mot olyckor) enligt Mona vara mer tydliga med vilka krav som gäller för individen när man sedan söker till räddningstjänsterna. Mona som sitter med i en referensgrupp för Winternet har fått i uppdrag av MSB att granska de fysiska gränsvärden som idag finns för brandmän. Hon tycker att det är bra att det kommer fram vetenskapligt underlag för vilka tester som är rimliga. Mona menar att kraven på vissa ställen i landet har varit för låga, och på vissa ställen för höga. Att varje kommun eller räddningstjänst bestämmer sin nivå har hitintills varit ett stort problem. Hon är dock helt emot att man på något sätt ska göra det lättare för kvinnor.
- Allting ska vara relaterat till individen. Rätt person på rätt plats. Det ska inte spela någon roll om det är en kvinna eller man. Ingen kvotering alls, det är vi stenhårda med. Vi vill inte ha det så.
Lillemor Resare
